jonasn.info/blog

Det här blir en liten sammanfattning över de senaste dagarna..
I torsdags hade vi problem. Smilla var helt stirrig, var helt fokuserad på allt annat än mig och lydde inte för fem öre. Promenaderna var skitjobbiga och i princip ingenting fungerade.

Fredagen gick mycket bättre. Jag var på stan en sväng och hon var ensam i trekvart, men skällde bara två gånger. Jag lyssnade på henne genom mobilen för att få veta lite hur hon beter sig när jag inte är där. På eftermiddagen tog vi bussen ut till Ingelsta, jag handlade reflexhalsband (som blinkar!), fästingmedel (med ofullständiga instruktioner på svenska, men tydligen kompletta på franska, vilket jag inte kan), tassalva och lite godis till Smilla, och sen handlade jag skor, strumpor och (äntligen) cykellysen till mig själv. Smilla satt duktigt utanför affärerna och väntade.

Jag gillar inte riktigt att lämna henne så utanför affärer eftersom man aldrig vet vad som händer och det finns så många risker. Det jag är mest rädd för är nog att ett barn kommer fram och hälsar, Smilla blir jätteivrig (eller kanske till och med trängd, hon är ju bunden) och skrämmer barnet och sen ska föräldrarna skydda sitt barn mot den ”elaka” hunden.

När vi var klara i Ingelsta tog vi en promenad tillbaka till stan, och sen var det dags för mig att gå till jobbet. Hon skällde när jag gick så jag körde telefonövervakning på henne en stund. Det var väldigt obehagligt att höra henne skälla, och sen tog batteriet i min telefon slut så då visste jag inte heller om hon tystnade eller fortsatte. Jag åkte hem några gånger under kvällen för att lyssna i trapphuset ifall hon skällde, men det verkade ha lugnat ner sig framåt natten. Usch.. stackars krake. Hon är verkligen fäst vid mig.. hon släpper mig nästan aldrig med blicken när jag är hemma, så jag kan förstå att det var jobbigt för henne att bli lämnad.

När jag kom hem från jobbet låg hon och sov, men blev helt hysteriskt glad över att jag kom hem. Hon sprang och hämtade massor av saker och visade mig. Jag klappade och kramade henne och pratade med henne, och hon trodde nog att vi skulle gå ut, men jag hade tänkt sova. Tror dock att det är bäst för bådas skull att gå ut med henne direkt när jag kommer hem sen så får hon göra morgonpromenaden och jag får sova ordentligt utan att bli väckt efter fyra timmar. Och om jag hade tänkt efter så är det ju inte så konstigt att hon är nödig efter så lång tid.

I lördags blev jag som sagt väckt tidigare än vad jag hade tänkt kliva upp, och vi började med att hälsa på Veronica och äta glass i parken. Sen ringde jag till Hunden och Katten i Ljura och frågade lite om antiskällhalsband, och det slutade med att vi skyndade oss dit för att hyra ett innan de stängde. ”Värt att prova innan man blir vräkt”, tänkte jag. Okej om hon skäller nån gång då och då på dagen, men flera timmar på kvällen känns inte bra, och framåt natten.. jag vill inte få ett samtal från polisen när jag är på jobbet.

Efter en matpaus och lite vila hemma applicerade vi fästingmedel enligt instruktionerna på svenska. Vad som står i instruktionen på franska men som de har ”glömt” i den svenska översättningen är att medlet ska appliceras direkt på huden, och inte i pälsen. Okej, jag kanske är skitdum, men hur ska jag veta det? Dessutom står det på franska att medlet räcker i minst tre veckor. Den svenska översättningen lyder ”max sex veckor”. Hmmm, det blir garanterat ett klagomål. Dropparna luktade lätt av citrus men Smilla verkade inte bry sig ett dugg.

När det blev dags för eftermiddagslek tog vi cykeln med oss till Borgsmo. Vi gick ungefär halva sträckan och cyklade resten, vilket gick jättebra. Det var rätt varmt ute, men jag hade vatten med mig åt oss båda. Smilla hittade dock några vattenpölar som hon hellre drack ur. Där kunde hon dessutom svalka sig genom tassarna, så hon väljer väl bäst själv antar jag. Väl framme vid Borgsmoskolan parkerade vi cykeln och gick runt till idrottsplatsen. Jag hade inte planerat att släppa henne, men Jag såg inga andra hundar eller människor så jag släppte lös Smilla. Jäklar vilken fart hon fick!! Lycklig hund! Jag ropade, hon kom. Lycklig husse! Sen tränade vi lite ”gå fint” ett tag och det var enorm skillnad mot när hon ”går fint” i koppel. Direkt när jag sa ”hopp och lek” stack hon iväg en bit. Provade även att sätta henne på en sten (”hoppa upp”, ”sitt”) och låta henne stanna där (”stanna kvar”) medan jag gick iväg en bit in i skogen. När jag var ca 40 meter bort ropade jag på henne, sen hörde jag bara hur det rasslade till i buskarna så stod hon bredvid mig. Helt fantastiskt! Vi övade lite mer, sen vände vi och gick tillbaka till cykeln. På vägen hem stannade vi till hos Ann-Sofie och pratade lite. Hon och en av katterna stod på balkongen och jag trodde nästan ett tag att Smilla skulle nå upp till andra våningen för att hälsa.

Det blev lite halvbråttom till jobbet sen, och Jonas L gick ungefär samtidigt som mig. Provade att sätta på halsbandet innan jag gick, och åtminstone utlöste det inte då, men å andra sidan skällde hon ju inte heller. Jag vill ju inte att hon straffas för nåt hon inte gör.

Ett antiskällhalsband är ett halsband med en liten dosa som känner av när hunden skäller, och då sprayar en liten dusch av citron mot hundens nos. Det är helt ofarligt och gör inte ont. Syftet är att hunden ska sammankoppla skällandet med den obehagliga överraskningen av citronspray. Har man nån gång använt en sån där spray man kan köpa som ska fräscha upp luften hemma vet man ungefär hur det luktar.

Hur som helst kunde jag inte telefonövervaka Smilla i lördags, men jag hörde henne inte skälla när jag gick i alla fall. Däremot var jag tvungen att åka hem efter nån timme eftersom Jonas L trodde att han hade glömt strykjärnet på, och han kunde inte kolla själv. Gissa vad det luktade i lägenheten när jag kom hem? Jeppjepp – citron! Fast det stank inte direkt, utan var en ganska mild doft, så jag tror inte den har sprayat så mycket. Smilla var såklart glad att se mig och mindre glad att jag åkte iväg igen nästan direkt.

Grejen med antiskällhalsband är att de ska ta bort själva skällandet. Oron över att vara ensam tar de inte bort, utan de kan snarare bidra till mer stress. Därför måste man även träna hunden på att vara ensam på traditionellt sätt, dvs att gå och komma ofta, att nästan ignorera hunden när man går hemifrån och att hälsa ordentligt när man kommer tillbaka. Till saken hör även att ett antiskällhalsband kostar 1400 kronor, och det har inte ens någon strömbrytare. Man stänger av det genom att ta ur batteriet, vilket sitter så hårt att man måste använda tång. Gissa om antiskällhalsbandet sprayar citron när man skramlar med en tång i batterifacket? Jeppjepp.

Jag tror inte att Smilla skällde mer på lördag natt i alla fall, och hon sov när jag kom hem igen.

På söndagen gick vi först till Sylten för att kolla på Moa Martinssons trappa och utsiktsplatsen. Där såg vi jättekonstiga hundar som bräkte och åt gräs och inte alls ville leka, och sen hittade vi en hel barnteatergrupp som övade. Vi tittade på ett tag, och Smilla lekte en stund med en golden retreiver-hane innan det började regna och vi var tvungna att gå. Det verkade som att den andra hunden tyckte att Smilla lekte lite för våldsamt, för han ryggade och såg rätt skeptisk ut, men vi hussar höll koll på dem och allt gick bra. Förutom kanske då att Smilla såg ut som en golden retreiver när hon var klar eftersom den andra hunden höll på att fälla vinterpälsen..

Senare på eftermiddagen gick vi till kontoret för att redovisa lördagnattens körpass. Vi blev kvar en stund eftersom det kom en regnskur, men då passade vi på att vila lite. Husse i massagestolen och Smilla på golvet.

Kvällspromenaden blev lång! Veronica var med, och vi gick till Vilbergen, Skarphagen, Ektorp, stan och sen hem. Vi stannade till vid IP och släppte henne på parkeringen ett tag. Provade även en jättehäftig grej som jag blev väldigt imponerad av: Veronica stod en bit bort och rökte medan jag sa till Smilla att sitta kvar. Jag gick iväg åt ett annat håll så vi tre bildade en triangel. Smilla satt och höll koll på både Veronica och mig och jag sa till Veronica att ropa på henne. När Veronica ropade reste sig smilla, tog ett steg, men sen kom hon ihåg vad jag hade sagt, stannade och tittade på mig. Jag berömde henne, väntade lite och sen ropade jag henne till mig. Hon kom i raketfart till mig, slickade mig på handen utan att stanna och sen vidare till Veronica och tillbaka till mig. Jag blev nästan tårögd över hur duktig hon var, och även att hon vet att det är jag som bestämmer även om hon känner Veronica också och förstår att hon tillhör flocken.

Men efter den promenaden var både husse, Smilla och Veronica jättetrötta. Det har varit en lång och lärorik helg och vi har kommit väldigt mycket närmare varandra.

Justja, glömde att skriva att jag lyfte upp Smilla igår och ställde mig på vågen! 97 kg, minus 67 för mig innebär att hunden väger precis 30 kg.

Det här är bollen som satt på dragkampsrepet, som den såg ut efter ca fem minuters lek:

Och det här är den gröna tennisbollen hon fick med sig hemifrån som den såg ut när jag hittade den på vardagsrumsmattan igår:  (ja, okej, scenen är fejkad. Jag skulle fota bollen och så kom Smilla och la sig, men poängen är att den är väldigt trasig)

Smilla gillar tennisbollar. Det är antagligen inte ömsesidigt.

Som bonusbild får ni en bild som är tagen en millisekund efter att Smilla slutade posera och en millisekund innan hon började tvätta sig:

Idag har smilla och jag mest bara varit hemma. Morgonpromenaden (som egentligen är en förmiddagspromenad om man ska vara petig) företogs i spöregn och åska, vilket sätter ännu en sak på min ”Att fixa”-lista, nämligen regnställ.

Idag lämnade jag henne ensam för första gången när jag gick ner och köpte en fjällkarta (Z6: Storlien-Ljungdalen) på bokhandeln här intill. Jag var borta i 11 minuter och det verkar ha gått ganska bra. Hon skällde tre gånger när jag gick, men sen var hon tyst (jag stannade i trapphuset och lyssnade). Även när jag kom tillbaka smög jag in och stannade i trapphuset för att lyssna en stund, och då var hon också tyst. Men jisses vad glad hon blev när jag kom in! Mer entusiastiskt välkomnande har jag sällan fått!

På eftermiddagen pratade jag med mina föräldrar och eftersom mamma hävdar att jag har hämtat regnstället gick jag ner och letade i källaren. Jackan hittade jag, men inte byxorna. Bättre än inget.

Smilla tyckte nog att jag var lite tråkig idag. Efter att ha suttit hur länge som helst i fåtöljen och tittat ut på gatan (och morrat åt förbipasserande) blev hon extremt glad när Ulf kom hem. Så glad att hon tog sin boll och började springa runt med den i lägenheten. Sen lämnade hon den i Ulfs rum, men när jag pekade på den och sa ”Smilla, tänker du lämna bollen på Ulfs rum?” vände hon tillbaka och hämtade den. Jag blev helt paff att hon fattade precis vad jag menade, men själv verkade hon inte tycka att det var ett dugg märkvärdigt.

Kvällspromenaden blev lite längre än vad jag hade tänkt. Tror det är mina gamla adidas som ger mig ont i benhinnorna och muskeln som sitter precis ovanför knät (vad den nu heter). Ska prova nya skor i morgon. De där har gjort sitt.

Nu ligger Smilla och vilar på överkastet, så det är väl nån slags hint tror jag..

Lång dag idag. Började med en promenad i Oxelbergsparken precis som igår kväll. Nånting säger mig att det kommer att bli hemmaplan. På hemvägen träffade vi Annsofie, men Smilla verkade inte så intresserad. Hälsade lite på Annsofie, kollade lite på bilen (hoppas repan försvinner i tvätten..) och ville sen vidare.

Mycket spännande blev det lite senare på förmiddagen när sopbilen kom. Mycket skrammel i trapphuset, och Smilla varnade genom nån slags mellanting mellan morr och gläfs. Hon gick till dörren och lyssnade, och sen kom hon och hämtade mig för att visa. Jag följde med till dörren och försökte visa att det inte var nåt farligt, men hon ville inte riktigt släppa det, så vi gick ut i trapphuset för att titta när de tömde soprummet. Tyvärr hann vi inte riktigt, utan de var klara precis när vi kom.

När vi ändå var på väg ut var det väl lika bra att lära känna grannskapet lite, så vi gick ett varv runt kvarteret. När vi kom tillbaka till vår gata mötte vi en rätt stor boxertik och det blev lite skäll, men det gick bra och var snart glömt, och vi kom hem precis i tid för att möta brevbäraren i porten.

Andra spännande händelser under förmiddagen: plocka in i diskmaskinen, laga mat, plocka ur diskmaskinen. Städa.

På eftermiddagen blev det en liten promenad till djuraffären i Ljura för att handla vattenskål, borste och reflexer, och för att Smilla skulle vara rastad när vi skulle träffa Rolf och Linda. Killen i djuraffären hittade inte reflexbanden som skulle finnas nånstans på lagret, men vi köpte i alla fall en stor skål, en borste och en dragknut med boll på.

Vi blev lite sena, så Linda och hennes Jack Russel Rolf (eller Wilson som hans matte envisas med att kalla honom) mötte oss på vägen. Efter att de hade hälsat ordentligt gick vi in på deras innergård och släppte lös hundarna. Mycket intressant.. Smilla sprang runt som ett yrväder och var väldigt busglad, medan Wille var lite mer tillbakadragen. Han tyckte nog att Smilla var lite stor och framfusig.

Mitt över gatan ligger café kuriosa, och deras uteservering ligger på innergården, så det är helt perfekt för hundar. Jag band Smilla vid en järnbänk som såg robust ut, och Wille satte sig på behörigt avstånd medan Linda och jag åt lunch och drack kaffe. Allt gick bra och efter ett tag satt hundarna bredvid oss på bänkarna. Passade på att låta Smilla inviga den nyinköpta vattenskålen, och personalen bjöd på skinka med salladsgarnering vilket Smilla uppskattade.

Linda och Wille skulle iväg till rastgården i Vrinneviskogen och tyckte att vi skulle följa med dit nån gång. Det ska vi, men idag tog vi i stället den långa vägen hem, vilket i det här fallet innebär via resecentrum, grusparkeringen, en glasservering, Ica och sist men inte minst Veronicas lägenhet. Utanför glasserveringen träffade vi två små pekingesrar och smilla var lite skeptisk till den ena som var på henne och ville busa. När vi kom till Ica stannade Smilla utanför med Veronica, och hon (Smilla) höll tydligen utkik efter mig hela tiden. Vi följde Veronica hem och blev lite nyfikna på hur katterna beter sig runt Smilla, så vi gick in en snabbis. Smilla ville hälsa, men fick inte eftersom jag tror det gör ont att bli klöst på nosen. Katterna var lite skeptiska men Sture vågade sig fram efter ett tag, och sen fick Smilla nosa lite på honom under kontrollerade former.

Nu är vi hemma igen. Smilla ligger under skrivbordet och vaktar, och jag ska strax laga mat. Det där med att städa balkongen har gått ”lite sådär” idag, men vi har å andra sidan gjort stora framsteg på den sociala fronten i stället.

Saker vi har gjort idag:
• Handlat vattenskål
• Handlat dragkampsrep
• Handlat borste
• Träffat och lekt med andra hundar
• Fikat på kafé
• Väntat utanför affären med Veronica
• Nästan hälsat på katterna
• Provat att cykla några meter

Hon tycker inte om att vänta, men det kan säkert bero lite på att det är ganska mycket som händer just nu. Positivt är i alla fall att hon upplever mig som trygg och att hon verkar acceptera sin nya husse och hans flock.

Saker som är kvar att göra innan veckan är slut:
• Skaffa reflexer åt både Smilla och mig
• Skaffa fästingmedel och -plockare
• Rejäl skogspromenad eller joggingtur
• Ordna en filt till fåtöljen i vardagsrummet så Smilla får använda den som sin egen.

Finns säkert mer att göra, men jag kommer inte på det just nu. Nu tror jag vi ska vila lite innan det blir middag.

Nu har vi sovit. Det gick fint, Smilla gick först runt lite i köket och mitt rum men sen hoppade hon upp i sängen, gav mig en gonattpuss och la sig i fotänden. Vi sov gott men vaknade tidigt. Somnade om och vaknade nu vid åtta. Kliade henne lite, hon gäspade massor och sen klev vi upp. Nu ska jag äta frukost och sen är det dags för morgonpromenaden.

Idag hämtade jag Smilla i Motala. Det gick rätt bra även om det såklart var väldigt känsloladdat. Hon är en otroligt smart och väluppfostrad Schäfer/Amstaff-tik på snart 2,5 år.

Hursomhelst, nu tassar hon runt här i lägenheten och håller koll på oss. Vi har precis varit ute och gått kvällspromenad i Oxelbergsparken och det gick väldigt bra. Hon verkar inte ha några problem alls att acceptera mig som ledare. Visst fick jag upprepa mig nån gång då och då, men det känns inte alls så konstigt med tanke på alla nya intryck och omställningar som har varit idag.

I morgon ska vi köpa vattenskål (eftersom klanthusse glömde Smillas i Motala), en dragkampsknut och en uppsättning reflexer både till Smilla och husse. Dessutom ska vi städa balkongen och komma överens om att det alltid är husse som bestämmer. Så lyder planen i alla fall, vi får se hur det går..

Nu ligger hon vid mina fötter och suckar. Nånting säger mig att det betyder läggdags.