jonasn.info/blog

Det har börjat gå lite för lång tid mellan inläggen nu, men jag ska försöka göra en uppdatering och berätta vad som har hänt “sen senast”.

Jag har som jag tidigare berättat börjat jobba på Smartson vilket innebär en hel del resor. Jag var lite orolig innan men det har fungerat väldigt bra, Smilla har blivit väl omhändertagen av sina tre dagmattar och hon har bland annat fått träffa Ratata mycket mer än förut. Hon visar inga tecken på understimulans, tvärt om verkar hon nästan mer harmonisk nu än tidigare!

Att jobba på annan ort funkar bra även för mig, trivs faktiskt ganska bra med att pendla. Det kommer förhoppningsvis att gå ännu bättre från och med november då jag byter från månadskort till årskort. Fördelarna inkluderar X2000 och bokningsbar plats, för att inte nämna såna små detaljer som att biljetten gäller över hela Sverige i stället för enbart på sträckan Norrköping-Stockholm.

I fredags provade Smilla att vara kontorshund! Även om det överlag funkar bra med hundvakterna så finns det dagar då det helt enkelt skiter sig, och för att inte vara helt oförberedd så tänkte jag att Smilla skulle få följa med till Stockholm.

Dagen började bra med att vi missade det snabba 06:28-tåget med fyra minuter. Jag brydde mig inte så mycket eftersom jag visste att det gick två andra tåg den närmaste halvtimmen. Visserligen blir restiden en halvtimme längre, men det är inte hela världen. Nästa tåg kommer och 06:43 börjar vi rulla mot Kolmårdens station och vidare mot Nyköping, Vagnhärad, Södertälje, Flemingsberg och slutdestinationen Stockholms Central. Tyvärr gick det inte riktigt så smidigt, för just innan Nyköping börjar tåget sakta in och någon ur personalen berättar i högtalarna att tåget framför oss har kört på två älgar, vilket innebär att vi blir tvungna att stanna i Nyköping tills de röjt spåret och tagit sig därifrån. Efter bara några minuter på Nyköpings station verkar det som att allt är klart på olycksplatsen och vi börjar rulla. Det dröjer dock inte längre förrän vi saktar in igen med nya besked från högtalarna: tåget framför oss kan inte rulla för egen maskin och vi blir tvungna att putta dem till Vagnhärad. Tydligen måste de vid såna här situationer ha en stoppsträcka som motsvarar halva siktsträckan, vilket för vår del tycktes motsvara gångtempo. Rösten i högtalarna informerade oss gång på gång om situationen och jag undrade lite för mig själv vilka som hade lyckats undgå att uppfatta läget. Det var ju knappast någon som hade klivit på efter senaste stoppet. Vi blev även försäkrade om att detta endast skulle medföra en lättare försening på cirka 20 minuter.

Tjena.

Har SJ någonsin blivit tjugo minuter försenade? Senast något oförutsett hände när jag reste med SJ blev jag sex timmar försenad. En gång har jag blivit tretton timmar försenad, och då var det inte ens snörelaterat.

Så jag muttrade något om att jag antagligen skulle komma till jobbet vid tretiden i eftermiddag och de som satt närmast mig nickade som att de litade mer på min uppskattning av förseningen än tågpersonalens.

Så efter ett tag hände plötsligt något: Smilla satte sig upp, sträckte nosen rakt upp och började vädra helt hysteriskt. Jag undrade först vad hon pysslade med, sen insåg jag att hon vädrade älgblod och att vi antagligen skulle hitta det andra tåget rätt snart. Mycket riktigt; ett par hundra meter senare saktade vi ner ännu mer för att strax stanna och koppla på det andra tåget.

Efter att vi hade puttat dem till Vagnhärad plockade vi upp passagerarna från olyckståget och väntade på att ett annat tåg skulle passera innan vi backade och blev inväxlade på ett annat spår så vi kunde åka vidare. När vi åkte från stationen passade jag på att slänga en blick på det trasiga loket, och det var i princip helt täckt av blod i fronten.

Resten av resan gick bra och var trevlig. Bredvid mig satt en kvinna som bodde på en gård och hade en Labrador. Hon berättade att labben brukade apportera hennes höns och kycklingar, vilket de inte uppskattade helt. Vi hade ett rätt trevligt samtal, inte helt oväntat om hundar..

Södermanlands Nyheter skrev förresten lite om älg-olyckan.

Väl framme i storstan (drygt 60 minuter försenade, två timmar senare än ursprungsplanen) var Smilla redan jättestressad, främst pga allt folk. Både centralen och stan var dock rätt tom eftersom vi blev så försenade, så hon lugnade sig lite när vi promenerade till jobbet. När vi kom fram var det dock fullt ös igen, ny stor lokal och många nya människor att hälsa på! Vet inte riktigt om hon hann göra sig hemmastadd, men hon verkade inte så nervös i alla fall. Alla var snälla och lekte lite med henne och hon blev nog aldrig riktigt uttråkad, för då brukar hon söka kontakt på ett annat sätt: Komma med leksaker, gläfsa lite, buffa på ens ben med nosen och så vidare.

Men hur som helst så blev det en väldigt lång dag för Smilla; vi stannade kvar på fredagsöl och åkte inte hem förrän 21:50. Dvärgpinchern vi delade kupé med var lite spännande tyckte smilla, men när vi kom hem somnade vi båda två ganska direkt.

Dagen efter blev en vilodag. Jag jobbade lite lätt och Smilla sov, med bara några få avbrott för korta promenader.

Hade tänkt att skriva mer, men det får bli en annan dag för nu är det sovdags! Dock ska jag avsluta med en rolig film på Smilla när hon sover med öppen mun och öppna ögon!