jonasn.info/blog

Trots att jag nästan uteslutande lyssnar på musik som egentligen är avsedd att dansas till dansar jag aldrig själv. Aldrig. Är jag på krogen sitter jag still och snackar skit, och försöker låta bli att titta på mellanstadiediscot på dansgolvet. Vid enstaka tillfällen har jag blivit intresserad eller rentav imponerad av en DJ eller dess låtval, som till exempel i våras när vi stegar in på en bar i Alicante och det första vi hör är Alan Braxe och Fred Falkes “Intro” vilket är en grymt bra låt som man nästan aldrig hör ute. Egentligen är det inget att bli imponerad över men jag blev åtminstone väldigt glad, och trots att (eller kanske just för att) jag älskar musik händer det inte ofta att en DJ gör mig glad.

Hursomhelst, trots att jag inte är så förtjust i dans blev jag sjukt imponerad av detta. Bortsett från att killen har sanslöst fula kläder är detta så vackert att man blir tårögd. Mariano ‘Chicho’ Frumboli och Eugenia Parrilla dansar till Plano Seuncia av Narcotango. Se och njut.

Idag är det 852 dagar sedan jag hämtade Smilla.
Idag är Smilla 1704 dagar gammal.

Från och med idag har Smilla med andra ord bott här längre än nån annanstans.

Ja, jag tycker det är speciellt och viktigt.

Idag kollade vi på svampar i skogen. Den här plockade vi inte:

Däremot satte jag ner foten 10 cm från två ihopslingrade huggormar snokar. Nära ögat!

Uppdatering: Snokar är inte giftiga men betten är ändå inte ofarliga. Både huggormar och snokar kan vara svarta, men har de två gula fläckar “bakom öronen” så är det snokar.

Mycket fina färger:

Jag skulle jobba hemifrån i fredags. Det är skönt att göra det ibland när man behöver koncentrera sig på en enskild uppgift oavbrutet, och med vår 100-megabitlina är det nästan snabbare än att sitta på kontoret. Tyvärr gick det inte så bra, för kvart över elva på förmiddagen blev det elavbrott för tredje gången i sommar hemma hos mig. Av någon konstig anledning tenderar elavbrott att inträffa på fredagar, helst på eftermiddagen, och av någon konstig anledning klarar aldrig bredbandsbolagets utrustning att starta av sig själv efteråt.

Och av nån extremt konstig anledning är det precis omöjligt att få tag i vår hyresvärd (Valad) utanför kontorstid. Det är faktiskt helt stört. Det finns ett journummer (som går till SOS Alarm) på informationstavlan i trapphuset, men om man ringer dit säger de bara att det inte finns något avtal för vår fastighet. Jag ser nästan fram emot den fredagnatt det blir en rejäl vattenläcka på våning fyra. Det ska bli intressant att se vad Valad gör klockan åtta på måndag morgon när de lyssnar av sin telefonsvarare på kontoret.

Hur som helst har jag ju tilläggstjänsten “fri data” på mitt mobilabbonemang, så det är bara att surfa på! Eller som jag skulle göra: sitta uppkopplad mot servrarna och programmera. Det gick inte så bra; uppkopplingen var alldeles för långsam och instabil. Det är för övrigt exakt samma uppkoppling som man får om man skaffar “mobilt bredband”.

Apropå min mobiltelefon så är det en Nokia N95. Den är köpt för ganska precis ett och ett halvt år sedan för ca 5500 kronor. Den har varit inlämnad på service en gång sedan dess eftersom knapparna slutade fungera och slide-luckan glappade, men eftersom jag behöver min telefon har jag inte möjlighet att lämna in den igen, eftersom de varje gång hotar med att det kan ta 2-6 veckor. Det borde vara olagligt att det ska ta så lång tid.

Hur som helst funkar emellanåt inte nedåtpilen, högerpilen och menyknappen på min telefon. Detta resulterar i att jag kan välja mellan att ringa det senast uppringda, det senast mottagna och det senast missade numret. Plus att jag kan skicka ett tomt sms till valfri person, förutsatt att mobilnumret är överst av telefonnumren jag har lagrat på den personens namn. Dessutom har den så dålig batteritid att jag kan använda den inbyggda GPS:en i max en timme innan batteriet dör, eller som i det här fallet: Sitta uppkopplad via mobilen i ungefär lika lång tid. Men vad kan man begära av en sextusenkronorsmobil?

Så nu när internetuppkopplingen magiskt har kommit tillbaka undrar jag lite stilla såhär på lördagnatten vart världen är på väg egentligen? Ingenting fungerar som det ska längre. Jag körde en bil häromdan som stänger av sig ibland för att den kodade nyckeln bestämmer sig för att sluta funka. Att åka tåg en timme är ett äventyr som man aldrig vet hur det slutar, och börja inte ens snacka om digital-tv, det är det största skämtet hittills.

Så vad är sensmoralen? Köp ingen Nokia, bo inte hos Valad, surfa inte via Bredbandsbolaget och undvik att köpa en Skoda? Nej, knappast. Med några få undantag är alternativen precis lika kassa. Däremot kanske du ska tänka dig för innan du börjar pendla till jobbet..

Vad fan är hög standard?

Som ni kanske känner till dagspendlar jag Norrköping-Stockholm, och det är inte alltid det går helt smidigt. Just nu är det pga banarbete (tunnelreparation) avbrott på sträckan Norrköping-Katrineholm (där X2000 mot Stockholm normalt går) så trafiken ersätts med buss eller omleds via Nyköping i stället. Jag kan åka via Nyköping i en månad, det gör mig inget.

Jag vill förtydliga att det här absolut inte gör mig något. Det är ingen som kan råda över trasiga tunnlar.

Men i morse var 07:02-tåget som jag brukar åka med försenat. Skylten visade att det skulle gå kl 07:27 i stället, så jag rastade hunden lite i parken intill medan vi väntade. 07:25-tåget kom och gick, 07:27 passerades och tiden ändrades först till 07:35 och sedan omedelbart till 08:07. Vi gick in i vänthallen och jobbade lite under tiden.

08:04-tåget kom och gick. Många av de som hade väntat på 07:02 hoppade på det men jag vet hur trångt det brukar vara och jag vill inte utsätta varken Smilla eller mig själv för den trängseln, så vi väntade. Helt plötsligt tittar jag upp och ser ett annat X2000 vid perrongen! Vi rusar ut och hinner precis fram för att se tåget börja rulla. Det var 07:02-tåget som jag skulle ha åkt med, men de hade varken skrivit något på informationstavlorna eller gjort något utrop. Jag blev förbannad och frågade stationspersonalen om jag överhuvudtaget kunde räkna med att komma till jobbet idag. Man måste ju ropa ut tågen! Jag fick tusen ursäkter tillbaka men sa att det inte var ursäkter jag var intresserad av, jag ville bara ta mig till jobbet så fort som möjligt. Dessutom var det ju inte hennes fel.

Problemet är inte att tåget var drygt  en timme sent och att jag var klantig och missade det när det väl kom. Problemet är att det alltid är nåt jävla strul och att jag betalar SJ 35 000 kronor per år utan att få någon ersättning när de strular till det. Jag missar möten och arbetstid och får stressa arslet av mig för att hinna göra det jag ska på jobbet. Och skyll inte på Banverket eller politikerna – jag är kund hos SJ och framför mina klagomål till SJ. Numera även till resten av världen via min blogg.

Som jag skrev i ett SMS till en kollega när jag förklarade att jag inte kommer att vara med på redaktionsmötet idag heller: “Det enda SJ lyckas göra för sina kunder är att få dem att sänka sina förväntningar”.

Jag vill tipsa om en bra blogg från en annan pendlare: SJ-bloggen. Linda pendlar samma sträcka som jag, fast tvärtom, dvs Stockholm-Norrköping Hon är lika gnällig som jag, fast roligare.. ;)