jonasn.info/blog

Veronica sa lite retsamt häromdan att jag inte skulle vara något utan Smilla. Det är väl inte riktigt sant, men jag vet åtminstone inte vad jag skulle ta mig till utan henne.

Hon är världens bästa hund. Snäll, social, stark, uthållig och tålig. Hon klättrar inte på väggarna när det inte händer något, men har inte heller några problem att gå flera mil om dagen med packning. Hon älskar att träffa folk och charmar alla på nolltid.

Hon är lydig och smart, och kan mer än man tror. Häromdan plockade hon till exempel upp min handske från golvet och gav den till mig när jag tappade den. Hon är oftast ganska subtil när hon visar vad hon vill, och det har tagit lång tid att lära känna henne ordentligt, men idag känner vi varandra så bra att jag ofta inte behöver mer än kasta en blick på henne för att hon ska förstå vad jag tänker.

Och idag blir hon fem.

Vi åker hem tidigt från jobbet idag för att gå till hundcaféet och fira lite. Det blir bara ett litet kalas, men inte sämre för det.

Nikita fyllde två år i torsdags, och i lördags firade vi på djurcaféet i Ljura. Förutom Nikita och Smilla var Bauer och Molly med. Och Veronica, Marcus, Mollys husse Stefan, Bauers husse Göran och matte Lotta och min bror Mattias.Nikita fick en nallebjörn av Bauer, och hade tidigare fått ett halsband och ett ben av Smilla. Det bjöds på lamm- och kycklingtårta, samt partyhattar! 

Smilla på kalas!

Smilla och Nikita på kalas!

Marcus har nog fler bilder, så förhoppningsvis kan jag uppdatera inlägget med dem senare.